En tvärtomtanke slog mig idag.
En tvärtomtanke kring skolans rutiner.

Jag lyssnade på ett Värvet avsnitt där den intervjuade berättade om ungarnas rutiner i skolan, dvs att komma i tid varje morgon, ha andra aktiviteter, läxor, mm. Att dessa rutiner fått den intervjuade att själv behöva ta tag i sig själv och sitt liv. För att passa in i detta ekorrhjul som dagens norm efterlyser.

Och samtidigt slog mig tanken att det inte är eleverna i skolan som dessa rutiner stöper till unga vuxna med rutiner utan att det är först som förälder som du på nytt tvingas in i ekorrhjulet och tillväxt-tanken köps på fullt allvar. Tron att det är så det ska vara, att normen är sann. Att det är så det ska vara.

Och att de unga vuxna vi ibland kallar 80-talisterna som inte kommer att acceptera si eller så på sin arbetsplats, eller i sitt liv – ja, har de hunnit bli föräldrar ännu och har de hunnit komma in i ekorrhjulet via rutinerna i deras barns skolgång?

Alltså – kommer även 80-talisterna att påverkas och komma in i ekorrhjulet precis som vi andra? Eller kommer de att vara först med att ändra? Inte acceptera att “hamna” i ekorrhjulet utan att våga välja själv. Om valet sedan är ekorrhjulet så är det i alla fall ett val som har skett.

Jag upplever själv att jag då, när barnen var yngre, valde att inte välja utan valde att bara bli införd i ekorrhjulet. Och att jag nu, sedan snart två år, medvetet valt att INTE välja ekorrhjulet. Och hur skönt är inte det. Dels känslan av mitt val. Och dels känslan av att inte vara i ekorrhjulet. Detta är en av delarna i ett inre ledarskap som jag har med mig. Att betrakta de val som jag gör, och de jag väljer att inte välja. En medvetenhet.

Långt ifrån färdigtänkt är jag – men jag gillar att dela halvfärdiga tankar och funderingar med dig.
Har du en halvfärdig tanke eller fundering att dela med dig av till mig?

 Och så här såg det ut när jag funderade på detta…