Häromdagen såg jag klart The Forecaster (kan ses till 16 september) och måste erkänna att jag inte riktigt hängde med i alla svängarna. Jag upplevde att programmet inte presenterade alla fakta som jag (novis i detta) behövde för att kunna känna mig riktigt insatt. Men oavsett det så fanns det ngt som kröp in under skinnet och skav. Att denna Martin Armstrong har sett något och fortfarande kan se hur det kommer att bli och att ingen lyssnar. När jag säger ingen menar jag politiker/styrande/liknande – de med verklig makt är inte intresserade och det är jag så less på. Det skaver i mig. Samtidigt som jag blir liksom de styrande/politikerna/makthavarna otroligt intresserad av hans algoritm till hans “spåkula”. Den som behandlar så mycket data och visar på trender och tendenser och till och med på tidpunkter då historien kommer att upprepa sig igen. På dagen exakt. Imponerande.

Så en annan dag dök denna debattartikel upp, skriven av Birger Schlaug och där sätter han fingret rakt på ett annat skav – som säkert hänger ihop med det första. Att vi bara lappar och lagar våra påhittade system. Och att dessa system egentligen just nu verkar vara till mest för de som arbetar i och med dessa. Han skriver bland annat så här:

Hade någon 2015 föreslagit att vi plötsligt skulle införa dagens krångliga och ogenomträngliga skattesystem, bidragssystem och trygghetssystem så skulle varenda beslutsfattare skaka på huvudet. Systemen är lagade och lappade med tillägg, undantag, detaljer – och för de flesta med obegripliga teknikaliteter och svårtolkade gråzoner. De enda som har glädje av detta är de som administrerar systemen, de som kontrollerar dem, de som ständigt arbetar med att justera dem. Men är det verkligen dessa arbeten som politiker avser när de över partigränser säger att de vill skapa mer jobb?

Jag ser liknelser i det han skriver med det som Martin Armstrong hävdar i filmen om honom. Nämligen att den enda vägen ut nu är att omstrukturera.

Sverige står inför stora problem. De system och strukturer som tjänat oss väl kommer inte längre att göra det. Inte på grund av den snabba befolkningsökningen – som Sverigedemokraterna gärna vill ge sken av – utan på grund av att de blivit alltmer oöverskådliga och komplexa, alltmer byråkratiska och sårbara, alltmer integritetskränkande och kontrollkrävande. Det är olyckligt att övriga partier negligerar de stora systemproblemen och därmed spelar SD i händerna.

Jag tror på tanken att omstrukturera. Jag gillar känslan i min kropp när jag tar in det. Omstrukturera. Starta på nytt. Och i textstycket ovan tror jag även att ordet Sverige kan bytas ut mot världen, Gaia, Tellus. Och att vi inte enbart kan peka finger åt SD, även åt bankerna och säkerligen åt andra. Men jag vet att vi inte kommer någon vart genom att peka fingret någon annanstans än på sig själv. Förändringen och omstruktureringen börjar med dig själv. Idag. Nu.