Läser en artikel av Per Kornhall i DiU som tar upp och påminner om det är dags för ett paradigmskifte inom skolan. Att det är ett skifte som behövs. Jag håller med. Jag tror också att det behövs ett skifte.

“Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionerna tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet?”  undrar Per.

Vidare i artikeln utgår han ifrån en bok “Learning to Improve: How America´s schools can get better at getting better”. Han skriver bland annat så här:

I sin bok ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor kan utvecklas. Deras utgångspunkt är USA men boken är utan tvekan aktuell också i Sverige.
De berättar om hur man inom skolans värld alltför ofta drabbas av “solutionitis” (lösningsfeber). Någon ser ett problem och griper efter en snabb lösning. Utifrån en enstaka forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin, som man snabbt genomför i hela skolsystemet.

Artikeln väcker tankar i mig. Tankar som jag senast imorse pratade om med maken under vår hundpromenad. Att det inte stämmer med tankarna om att inkludera alltet i alla beslut. Som ändå inte är alltet. Vadå? Vad menar jag?

Jo, jag menar att det kan vara det skiftet som behövs nu. Att OM politiker ska fatta beslut på riksdagsnivå om skolan. Då ska detta endast göras ur kundens perspektiv. Dvs elevens. Det är dennas bästa som enbart skall komma i perspektiv.
INTE som idag när ett perspektiv även tas kring HUR leda och driva detta skolsystem. Det går kanske inte att blanda ihop arbetsgivarsituationen och dess omfattning med att se från elevens perspektiv. Hur vet vi exempelvis att en undervisning är bättre för att läraren är anställd av skolhuvudmannen? Hur vet vi att denna undervisning som kan ges via MOOC och dess lärare (som då inte är anställd av huvudmannen) inte är bättre? Idag har huvudmännen inte mycket utrymme att prova detta. Skollagen hindrar.

Fackförbunden är samtidigt lyriska över att de lyckas få upp skolfrågan till den högsta möjliga när det är val i landet. Hmmm, jag är inte lika lyrisk över att den hamnar så högt. Det är inte ett bra kvitto för mig att den hamnar där. Det blir mindre utrymme att åstadkomma ett skifte såsom det träder fram. På den lokala platsen. I det klassrum. För den elev. Som behöver det mest.

Per Kornhall skriver vidare att:
“OECD föreslår ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle ett sådant institut, som får ta över Skolforskningsinstitutets, Skolverkets och Skolinspektionens roller visavi lärarna, kunna var en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd kunna förändra och förbättra undervisningen och i det också den digitala utvecklingen.”

Yes, yes, yes!
Pröva för tusan att dela upp detta! Se det som en möjlighet att prova att låta riksdagspolitiker endast fokusera på elevens perspektiv, låt Skolverket och Skolinspektionen roll också styras ifrån elevens perspektiv. Och låt ett institut som utvecklar lärarprofessionen ersätta de båda fackförbund som finns för lärarkåren. Visst har ett av dem även rejält med pengar…kanske kan det användas inom institutet?

Påminner även om att det är kommunala och fristående skolhuvudmän som har arbetsgivaransvaret – inte staten. Därmed borde inga fingrar läggas i syltburken för frågor kring lärarna och annan yrkeskategori i skolans värld på riksdagshåll…tycker jag.

Vad anser du?