Fast det ibland inte känns så.
Här kommer en övning som du kan prova när du har en dag då du känner
att du inte redan har allt du behöver.

Ta fram något att skriva på.
Skriv rubriken – Jag vill ha: och svara sedan på det.
Skriv det rakt upp och ner. Ta med allt. 

Efter detta skriver du en ny rubrik – Jag har redan: och svara på detta. 

Kika sedan på det du har skrivit vid de båda rubrikerna.

Små saker visar sig ofta vara stora saker. Så ser det ibland ut när jag kikar på mina svar till frågorna ovan.
Jag har en tendens att förminska saker som jag redan har.
Fast att de är stora och tillräckliga och ger mig allt jag behöver och vill ha.

Och så hamnar jag i förminskandet.
Då kan det kännas tvärtom, som att plocka ihop små smulor.
Att det bara är smulor som jag redan har.
Det är just då som jag behöver göra denna övning som mest.
För övningen ger mig visshet och möjlighet att släppa taget om den där känslan
av frustration/offer/förtvivlan som kryper fram.

Jag finner att det som händer när jag gör denna övning är att:

• Jag tar bort vibbarna kring att jag “måste” ha det där, det tar bort desperationen. Jag kan tänka mer klart och känna och agera mjukare, från en annan plats i mig.
• Jag släpper taget om grundtillståndet “rädsla”. Och kan välja grundtillståndet “kärlek”.
• Vilket självklart påverkar mina relationer och de jag möter på min väg.
• Jag känner hur min tacksamhet genereras och hur jag kan använda den som en kraft till transformation. Eller maximerande i mitt fall för det mesta. Eftersom jag är en maximerare!

Inspel till detta inlägg i #blogg100 utmaningen kom när jag läste Maries inlägg och
särskilt hennes beskrivning av den svarta geggan.