När jag häromdagen skrev klart mitt inlägg i blogg100 om att försonas med sig själv så tog jag med ett sista citat och det lyder så här:

…om vi utstrålar inre glädje och kärlek påverkar det ca 1000 personer i vår omgivning…Och så kom påminnelsen direkt. Att jag under mina sista år (läs fem av 22) på rugbyplanen som spelare i Exiles Ladies allt som oftast spelade med världens största leende på läpparna. Jag var så glad och upplyft och tillfreds och tacksam och i ett flow under varje match att jag bara älskade att vara där just då. Inte på någon annan plats i hela världen. Att bara få vara där på planen med mitt älskade team och i en sam-dans med motståndare och domare. Ett underbart liv och underbara stunder på och även av planen. Men framförallt på planen.

Vissa av mina motståndare kom till och med fram efter matchen bara för att nämna att de gillade att se mig le så innerligt på planen. Att det gjorde även dem lyckliga. Och då, då vet jag att smittningseffekten är långt över 1000. Snarare gånger 1000 igen.

Och så i förra veckan. En likadan påminnelse när Samantha kom till skolrådet och utbrister: “Jag blir så glad av att träffa dig och ditt leende”. Och då visste jag att jag där och då smittade henne och fler därtill 🙂

Är det den nya “Kevin Bacon-faktorn” som vi ska mäta?
Hur mycket vi smittar andra?
Är du redo att smittas av mig? 😉

Bilden på mig och Jamie från 2003…kortklippta och leende förstås 🙂

Vi verkar kunna le väldigt smittande hela syskonskaran…kusin Linda har en bit kvar på denna bilden här…