verkligen fel.
Det slog mig häromdagen, som den där solstrålen som träffade mig med allt sitt klara sken och sin fantastiska värme. Att jag hela tiden trott på ett sätt och nu vet att så var det inte. Det kändes stort. Det kändes bra. Det kändes tydligt. Och det känns klart.
Det var jag som förändrade mig när min pappa fick sitt cancer-besked.
Inte han.
Det var jag som förändrade mig i min relation till min pappa.
Så att han kunde få vara i den nya relationen.
Det var jag som förändrade mig och mötte min pappa på ett annat sätt.
Ett sätt som gav honom nya öppningar till samtal.
Det var jag som förändrade mig och gav mer kärlek till oss båda.
Det gav min pappa verktyg att få göra likadant.
Det var jag som förändrade mig.
Det var min förändring som öppnade nya möjligheter.
Vad väntar du på?
Thanks for sharing this Tess! I can really relate to your story. My father too got sick with cancer last year and I went to Manitoba to be with him and my stepmom before and after his surgery. I was so anxious about the visit, which proved life-changing for me as well as him. Courage, reflection, strength, and its rewards! ❤️