Att jag själv ser mig som högkänslig är en insikt som kommit sent i livet. Och även kan det vara så att jag även blivit det just under senare år.
När jag börjar lyssna till min kropp och faktiskt ge den det som den behöver så ser jag fler och fler tecken på att den och jag är högkänsliga.
Nej, jag orkar inte längre sova för lite, vakna för många tidiga morgnar, dricka för mycket vin, dansa länge på dansgolvet, jobba åt andra många timmar på sträck, vara tillgänglig, träna ett hårt pass….
Kan det hänga ihop med högkänslighet? För mig gör det absolut det. Och jag instämmer i det som denna artikel handlar om – att högkänsliga gärna skippar småpratet. Det är spot-on mig. Verkligen. Jag vill hellre prata på riktigt. Och om det är tyst…ja då kan det vara lika oartigt att bryta tystnaden som att avbryta någon som pratar. Eller hur?
Jag är högkänslig och behöver lyssna till min kropp och ge den och mig närhet.
Närhet till andra, närhet till sig själv och närhet till mig själv.
Jag är likadan, och har också märkt att högkänsligheten blir tydligare med åren. Jag är en extrovert HSP och det gör det jättesvårt, jag måste hitta balansen mellan stimulans utifrån, av andra människor, vilket jag behöver, och egentid för att inte bli överstimulerad.
Jag kände också igen mig i artikeln, hatar småprat.
Småprat som i onödighet äter upp så mycket av oss. Småprat som även föt mig kännetecknas av att slentrianmässigt ha tv:n påslagen…
Tack för din reflektion Mona!