Lösningen. Den där gyllene lösningen. Det verkar som att vi tror att om den bara fanns och var beskriven och att den visade oss HUR vi ska göra. Då är alla problem lösta och vi mår alla finfint. Så det är väl självklart att vi måste skriva ner HUR vi ska göra. För det är väl det som är lösningen?

Eller?

Eller om vi var överens och väl införstådda med VARFÖR. Ett gemensamt VARFÖR vi gör detta. Att det liksom satt inne i oss. I våra celler. I vårt hjärta och hjärna. Då vet vi HUR vi ska göra i varje given situation utan att vi har en rutin eller riktlinje för det. På papper. I våra interna system.

Skavet. Som kommer smygande. I mig i alla fall.

Skaver kommer när jag upplever att vi inte orkar/vågar/vill vänta på att gemensamt landa i VARFÖR. När vi har bråttom in i HUR. Antingen uppstår skavet nu. Eller sen. Eller både ock. Utan att vi fattar varför det skaver.

Väljer du HUR eller VARFÖR?