Jag åkte hem från uppdrag i Beckomberga och lyssnade till ett samtal där Parker Palmer berättade om sina tankar fick jag en skön känsla i kroppen när jag hörde detta… (min översättning och tolkning)

Det finns en form av modernt våld som en idealist lättast använder, det är “aktivism/görande” och överansträngning. Och att brådskan och trycket på att vara som normen är kanske den vanligaste formen av det moderna våldet. Att aktivisten genom sin frenesi att arbeta förstör fruktbarheten av dess arbete. Eftersom det dödar roten till den inre visdomen, och det är den inre visdomen som gör arbetet givande och fruktbart.

Så jag undrar då om det är så att de människor jag möter med krossade drömmar och som ger mig ett motstånd, har de glömt bort att fråga sig själva detta som Parker fortsätter med:

“Vad vad behöver jag göra just nu för att sköta om mitt ursprung/min kärna till min inre visdom som gör arbetet givande?” Och jag tror att “givande” absolut inte nödvändigtvis är synonymt med “effektiv” eller ens uppenbart “effektiv”.

Och apropå det där med effektivitet och våldet för att ta oss dit och redovisa och visa resultat nu, imorgon och dagen efter det. Det är för mig inte fruktbart eller givande. Det har jag liksom släppt taget om för länge sen.
Så när Parker sa så här blev jag glad i hela kroppen. Och det känns fortfarande befriande. Och dessa ord nedan kom som på pärlor på tråd och bubblade rakt in i mig.

Jag är väldigt tydlig, för mig själv, att ju mer vi håller fast i normen av att vara effektiva, desto mindre och mindre uppgifter vågar vi ta tag i, för det är de enda som du kan vara effektiv och producera de snabba resultaten som du tror att du vill ha. Samtidigt tror jag att det finns en standard/en mätmetod som liksom “trumfar” och överträffar effektivitet. Och jag har ett ord som jag använder för mig själv som hjälper mig på min väg framåt, det ordet är trofasthet. Jag är övertygad om att trofasthet trumfar/överträffar effektivitet.

Med trofasthet menar jag att jag är trofast till de behov som jag ser runt om mig och som är inom räckhåll för mig. Och är jag trofast till mina egna förmågor/kompetenser/passioner? Är jag trofast till de tillfällen och stunder där mina förmågor sammanstrålar med de behov som jag ser runt omkring mig?

Jag vill fråga mig själv i slutet av mitt liv: “Vågade jag använda min begränsade livstid till att verkligen vara fullt närvarande och använda mina förmågor på bästa sätt i just den stunden som räknas?”

Så vad behöver jag göra just nu är att sköta om min kärna/ursprung till min inre visdom som gör mitt arbete givande och fruktbart. Hur? Det ska jag känna efter först inom och hos mig. Sen utanför.