Jag postade ett inlägg en eftermiddag på Linkedin. Och fick följande svar:

Så klarsynt du är och så ovanlig som ställer frågan om verksamhetens behov först och dina egna sedan, eller åtminstone samtidigt. Fast det visste jag ju förstås redan sedan länge Men det är värt att upprepa. kram

En självklarhet för mig. Inte för alla. För mig. Idag och inte alltid. En självklarhet att lyssna till verksamheten och se den för det som den är. Och om det är så att den inte är redo eller behöver mig så ska jag ju inte stanna kvar.

Den stora frågan i detta fallet är just OM. Och vem som bestämmer/tar tempen/inser/fattar beslut/osv OM verksamheten och dess mogenhet. Om verksamheten och jag i vår relation. För det är en relation som är jobbig och som skaver. Där jag är kvar och långsamt knackar på igen och igen och igen. För jag vet innerst inne att verksamheten aldrig kommer att bli mogen eller redo på/av egen hand. Någonsin. Jag vet att mitt uppdrag kommer att ta tid, att jag måste stanna kvar och nöta på, nöta på, nöta på. Och frustrationen hos kollegor och ledning kommer vara stor och oerhört synbar och kännbar.

I det vilar jag lugn. För i frustrationen finns vägen framåt. Att vi stannar i frustrationen en stund till, allihopa. För att när vi är klara med frustrationen så är vi redo. Och mogna. Som individer och som verksamhet.

Hängde du med?

PS: Tack till Christina för fina svaret – kramar tillbaka!