Att inspirera är ett otacksamt arbete?
Att inspirera är ett tacksamt arbete?

Att bli inspirerad är det jag vill av dig. 
För att bli inspirerad hänger aldrig på mig själv, bara på du som ska inspirera mig. Oavsett om jag är så arg på den personen så är det hens uppdrag att nå fram till mig och nå in med sin inspiration. Att min ilska och förutfattade bild/förväntan gör mig avstängd och omöjlig att nå. Det är inte mitt fel. Ju. Den andra – DU – har ju ett uppdrag att inspirera. Men mig inspirerar du inte. 

Och se på fan, om du nu försöker inspirera så kommer jag ju inte att tro på dig, för jag vet ju att du nu bara gör dig till för att jag har sagt att jag är arg på dig för detta. Så nu tänker jag inte bli inspirerad. Av dig. 

Tänk.
Tänk om.
Tänk om jag som är på andra sidan av personen ovan ilska.
HUR kan jag ens överhuvudtaget nå fram?
Med möjlighet till insikt eller till inspiration.
Kan jag nå fram?
Kan jag nå in?

PS. Fotot ovan är mitt egna taget vid Stina Opitz utställning i Linköping häromåret.