Verkligen? Vem försökte du just övertala? Dig själv eller mig? Och jag hade inte ens ställt frågan om du gjorde det. Det hade inget med samtalet att göra. Ändå kände du dig tvungen att säga det. Är du medveten om varför? Kanske ville du ha hjälp av mig fast jag inte förstod?
**********
Kan det vara så att vår partners/älskade gör oss galna? Det beskriver en bok av Alain de Botton som Maria Popova skriver om i denna artikel.
Och så detta klipp på Youtube:
“Utan att vara fullt medvetna om våra önskningar, så finner vi en partner som uppvisar samma brist/er som våra föräldrar hade, så att vi kan upprepa den bristfälliga dynamik vi en gång har upplevt som barn.” – Alain de Botton
Hur medveten är du? Kan jag hjälpa dig att få syn på något du famlar efter?
Visst är det ofta så som beskrivs, att vi lätt söker och hittar partners som liknar våra föräldrar, med vilka vi upprepar beteenden från barndomen i vår strävan att bli älskade på ett sätt som vi kanske inte blev som barn. Jag har skrivit om mitt uppvaknande angående en relation jag hade, om du vill läsa. Nu har jag upptäckt att jag gick från en ytterlighet (pappa) till en annan: min nuvarande man liknar min mamma! Det känns jobbigt, men samtidigt lär jag mig massor om mig själv. Tack för intressanta inlägg!
En kärlekshistoria, eller inte… | En stund på jorden
https://monasawblog.wordpress.com/2014/10/12/en-karlekshistoria-eller-inte/
Tack för dina tankar och reflektioner Mona. Jag slogs idag igen av likheten i detta att söka sin partner som liknar en förälder att vi håller på med “spiritual reparenting” – att vi alltså försöker ge oss själva den barndom vi borde få…men det måste ske med en medvetenhet…annars blir det ju ingen förändring, bara en återupprepning.
Ska läsa ditt inlägg straxt. Tack för tips!