“Första fredagen i april i år var det många människor som möttes på stan, i andra cirklar än där man brukade vara. Man mötte varandra i ögonen och i hjärtat. Man hjälptes åt. Det fanns ingen annan tanke än att ta hand om varandra. Oavsett om man tidigare inte kände varandra. 

Den fredagen kom vi samman som vi som bor i Stockholm, ett tydligare och större vi skapades. Kanske ett nytt vi. Som du tidigare inte känt dig som en del av, men efter denna fredag delar du något speciellt med många andra i Stockholm. Och du kommer länge minnas var du var, var dina nära var och hur hjälpsamma alla du mötte var.”

Kanske kan det bli den berättelsen som lever längst – eller blir det medias bild om terrorism? När vi som människor upplever en gemensam kris såsom den händelse i fredags när en lastbil körde på människor som gick på Drottninggatan så skapar berättelser. Och jag menar precis som Rebecca Solnit att det är viktigt vilken berättelse som skapas. Så snälla du – “köp” inte medias berättelse rakt av. Låt dem inte äga orden om vad som skedde. Skapa din berättelse och dela den.

Och sist men inte minst slänger jag med ett par rader från Lisa Irenius text:

Man ska säga sanningen till barnen, och man ska inte underskatta deras förmåga att höra och förstå hemska saker, menar Ben Jelloun. I en fiktiv dialog med sin dotter svarar han bland annat på frågan:

“Vad är en terrorist?”
“Det är en individ som törstar efter ondska och vars syfte är att sprida skräck och stor rädsla bland befolkningen.”
“Vad ska vi göra för att undvika dessa personer?” undrade barnet.
“Man brukar be er barn att vara försiktiga”, svarar Ben Jelloun. “Men människorna som var på Bataclan för att lyssna på en rockkonsert kunde inte för ett ögonblick föreställa sig att de skulle dö där…Hundra procents säkerhet finns inte. Vad som finns är det omedelbara arbete som polisen gör, som är nödvändigt och väldigt viktigt, och så finns det sådant som verkar på lång sikt, som utbildning. Skolan måste bekämpa rasism som ofta är en grogrund för intolerans och fanatism som sedan kan ta sig uttryck i absolut ondska: att döda oskyldiga och sprida rädsla och skräck”.

I denna fiktiva dialog är det barnet som invänder och undrar om inte pappan är naiv.
“Kanske”, svarar Ben Jelloun, “men, förutom krig, ser jag ingen annan lösning.”