Redan innan jag går börjar det i mig. Du ser det och blir smittad likaså. Det fastnar i dig med. En känsla av att nu ska vi tävla och du kommer minsann inte att göra som jag målat upp min inre bild?
Och inte säger vi ett ord om det. Då. Eller under. Under så elakheterna flyger ur min mun.
Häromdagen sa du, efteråt. Att det jag säger är så negativt och gör att du inte vill vara med mig. Du vill inte att vi ska ha det så. Och jag vill veta mer. Vad är det jag sagt denna gång? Gjort, tittat på ett visst sätt, sagt…berätta mer.
Jag vill och behöver veta mer från ditt perspektiv – det är svårt för mig att se. Vissa delar kan jag se. Tror jag. Om de stämmer överens med din upplevelse vet jag ännu inte. Jag behöver dela mer med dig och jag behöver att du delar mer med mig.
Så otroligt svårt att beskriva från ditt perspektiv när jag inte har det…men jag vill förstå mer. För dig. För mig. För oss.
Påminner mig om inlägg jag skrivit om tankeläsning… hur jag (vi? många? alla?) gått omkring stora delar av livet och trott att nära och kära ska kunna förstå vad jag tänker… likväl som jag ska förstå dem. Tji fick jag, kan man lugnt säga. Att dela – att vara nyfiken, fråga, utforska – är en bra start att släppa taget om den där tankeläsaren som sällan gagnar oss.
<3
Tack – jag gillade ditt inlägg häromdagen om apan som tjattrade på härinne och tog upp en massa space med alla saker den sa….bra metafor att enklare kunna se sig själv som skild från sina tankar. Att jag är inte mina tankar.
<3