Du minns kanske att jag delade med mig av min upplevelse om
att livet var som min cykeltur just nu?
Att det känns som att jag trampar på så snabbt jag bara kan.
Att jag nog egentligen bara borde lägga mig och vila i diket istället….
Och så får jag syn på en annan liknelse, den där om att styra ett flygplan.
Flygplanet har en färdväg, det möter en massa turbulens och kraftiga vindar.
Det behöver få hjälp att finna tillbaka till den “rutt” som den är destinerad för. Piloten är den som justerar flygplanets riktning.
Precis som jag själv sitter i min förarstol och kan justera riktningen
OCH hastigheten i mitt liv.
Och att i liknelsen med att styra så är det så också att ju tidigare du justerar kursen….desto enklare att styra och ordna till.
Ju längre du väntar….ja, då kan det ju bli en ganska lång omväg
för att komma på rätt kurs igen?
(och självklart har jag skrivit om att sitta i förarsätet tidigare 😉 )
Just nu, när jag inte vet riktningen så drar jag således ner på farten för att kunna lyssna mer till de signaler som skickas (interna såväl som externa) för att justera mig till min riktning igen. Och just där i diket, där man kan ligga och titta på molnen på den klarblå himlen eller på stjärnornas väg på Vintergatan….
…just där är det riktigt gott att vila och lyssna nu!
Bra liknelse! Vi kan inte skylla på annat eller andra om vi styrde fel. Däremot kan man försöka igen. Ta konsekvenserna av resultatet. Sen kan ju oxå den destinationen man hamnade på vara mer rätt än den tänkta 🙂
Ja, vikten av att konstant kunna justera och göra det ökar säkerligen chanserna att slutdestinationen blir den som det ska ?
Härlig liknelse som sagt. Att visst kan vi styra fel men det går alltid att ändra riktningen igen så vi hittar tillbaka till oss själva igen. Fint!
Och att inte vara så hård mot sig själv vid felstyrningar utan kanske just bara rulla med en sväng och njuta av omvägen ?
Jo. Eller så sätter en sig inte på cykeln, utan väljer andra metoder.
Funderar extremt mycket på perspektiven i livet. På de chanser en har och de val som en gör. Att inte göra som vanligt är också en bra metod för att hitta nya perspektiv. Att välja okända och delvis otrygga vägar, stigar och mötesplatser.
Sedan är väl en dikeskant på livets grusväg ett rätt bra ställe att pusta ut på?
Precis så Gunnar! Att inte göra som vanligt ??
Nu fick du mig att tänka till, och läsa om, igen! Ibland måste tankarna liksom ligga till sig innan man kan använda dem ?
Tack, det är en av mina tankar med min blogg….att ge tankespjärn och kanske vidga horisonten ?
Lite som vädret – det kan vara jättevarmt eller jättekallt, ovanligt för säsongen och så tror man att den enskilda punkten säger något om vart vi är på väg… medan det ju är trenden i sig som är relevant i förhållande till “vart vi är på väg”.
Nu mixar jag möjligen metaforer hej vilt, men det går kanske fram trots allt. 🙂
Tack Helena!
Jag vill undersöka min trend ???