Häromdagen lade Per upp en text om hur politik egentligen betyder statskonst. Alltså konsten att styra det allmänna och gemensamma i ett samhälle.

Jag gillade hans text och den påminde mig om de tankar jag undersökte i mina samtal med alla politiker i min vänkrets som jag gjorde för ett par år sedan. Där en av mina frågor till alla dessa vänner var:
Vem utvecklar politiken?

När jag nu läser Pers text så inser jag att vare sig de jag frågade eller jag egentligen förstod själva frågan jag ställde. De tillfrågade svarade oftast med ett namn på den i deras parti som utvecklade partiets program. Och jag undrade ju vem som utvecklar statskonsten – dvs utvecklar förmågan att styra det allmänna och det gemensamma…fast jag då inte kunde sätta dessa ord på det.

I sin text hänvisar Per bland annat till en studie som säger så här:

Forskaren Donella Medows har studerat olika metoder med olika hävstångspunkter för att skapa verklig förändring i ett samhälle.

• Punktinsatser som att avsätta någon, tillsätta en utredning, ändra skatte- eller bidragsnivå
• Information och utbildning lokalt eller nationellt
• Lagstiftning som följer verkligheten
• Mål och målbilder som samlar människor
• Tolkningen av det sammanhang vi lever i – berättelsen om vår verklighet

Hävstångseffekten blir större ju längre ned på listan som åtgärden hämtas. Trots det, och att det enda som verkar kunna förändra ett samhälle är att berättelsen förändras, så läggs idag 90 procent av tid och pengar på punktinsatser. ”Signalpolitik”, som det kan kallas, ser konkret och handlingskraftigt ut. Men det är det alltså inte i verkligheten, enligt denna studie.