Ibland är det så känner jag. Att jag börjar på en bok, kanske tragglar mig igenom ett kapitel eller två. Låter den ligga bredvid sängen i en hög med andra likadana lästa i ett kapitel eller två.

Så kommer en dag då jag plockar lite i högen. Väljer ut någon av dem och ser om det finns något i boken som resonerar i mig nu. Just detta skedde med “Kosmosdialogerna” häromdagen. Jag hade 2015 (när jag skaffade mig boken) läst det inledande kapitlet och det första av samtalen mellan Kosmos och Anna. Sen bidde det stopp.

Tills jag tidigt i lördags morse plockade upp boken igen. Och har sedan dess i hög fart plöjt alla de återstående 11 samtalen mellan Kosmos och Anna. Läsningen och innehållet har känts så rätt just nu. Här där jag är på min resa.

Kosmosdialogerna handlar just om en dialog mellan Anna och Kosmos. Och Anna som är en rätt envis journalist ställer Kosmos mot väggen och kräver svar på frågor som mänskligheten vill (och tror sig behöva) veta.

Eftersom jag känner Anna så kunde jag höra hennes röst inuti mig när jag läste. Nästan som att jag lyssnade till en ljudbok. Och Kosmos röst blev en av mina inre röster. Som att den kom från mig. En otroligt fin upplevelse och jag har som vanligt en massa hundöron i boken som jag ska dela med er. Så småningom. En favorit nedan….

K (kosmos): Så när jag talar om mod handlar det om att våga stanna i det som är obehagligt och våga använda det som en språngbräda för att ta sig vidare.

A (anna): Alltså om att inte följa impulsen att ta bort detta, utan om att stanna kvar i det jobbiga. De när impulsen är ju jättestark så fort någonting är obehagligt, på vilket sätt som helst; ta bort, ta bort! Och dessutom lever Ami och jag i en tid och i en kultur som är inne på samma spår, i sig: allt är obekvämt, allt som gör ont ska bort. Fort!

K: Ja.

A: Men det är det man får stå emot. Det är det du säger, eller hur? OM man vill veta vad som finns bakom, eller på andra sidan om lidandet.

K: Ja, så är det. Och bakom oss finns jag.

A: Det har jag fattat.

K: Och jag vill poängtera vikten av att försöka förstå sig själv i reaktion till mig. Att våga ställa frågor som: Vad har jag för syfte i världen? Vilket är mitt uppdrag? Varför är jag här, ifall jag plockar bort allt som har med mina roller att göra, som yrkesmänniska eller som mamma eller pappa eller barn, eller vad det nu kan vara för något.

A: Mmm.

K: För någonstans vet vi allihop att vi har en annan roll att anta, också. Och att det är den viktigaste av alla. Att ikläda sig.

A: Ja.

K: Och den rollen är ingen mindre än den som medskapare till det nya universum.

A: Jag vet inte vad jag ska säga.

K: Nej, för det kan ju låta storslaget, kan man tycka.

A: Typ.

K: Men det är det inte för mig. Det är bara fullständigt naturligt och ingenting konstigt. Men för er människor kan det kännas för stort att ta på sig.

Och jag minns ett av mina tidigare inlägg. Ett inlägg där jag skrev om hur jag nu i mitt liv har liksom ett måste att närma mig det jag är rädd för eller känner obehag inför. Att jag vill komma så nära det så att jag ser det i vitögat. Och då använder jag mig av allt mod i mig. Allt som går att uppbringa.