Minns du Jenny? Hon som olovligt har flyttat in i min kropp och tar kommandot ibland. Häromdagen var hon rejält på hugget och gav mig ett par käftsmällar med sin raka höger och sylvassa vänsterkrok. Jag var inte beredd. Hon knockade mig och jag var nere för räkning i ca 18 h. Jenny, det räcker nu!

I min logiska och rationella värld, som jag kan gå tillbaka till efter de där timmarna i hjärn-kaos, vet jag en massa saker. Jag vet att jag litar på mig själv. Jag vet att jag litar på maken. Jag vet att jag har en massa support i familj och vänner. Jag vet att hjärn-kaoset just nu beror på att jag inte är beredd och att det dessutom är struligt med mina balanser av alla dessa hormoner som snurrar i hög produktion fast de inte ska. Eller i låg produktion fast de inte ska.

Hjärn-kaoset och en hormonkurs

Ja, det är inte en klockren balans för tillfället av min progesteron och östrogener. Jag bytte för en knapp vecka sedan från progesteron tabletter tillbaka till Progesterall-krämen. Och den omställningen har jag märkt av. Det har maken fått känna på också. Även han fick nog en käftsmäll eller flera av Jenny.

Jag har gått en digital hormonkurs under veckan hos Therese Renåker. Den tog mig 2 kvällar att ta mig igenom 36 lektioner. Tydliga, enkla att förstå, mycket nytt för mig och en ökad nyfikenhet att veta och förstå mera. Jag hoppas att även maken vill kika på denna så att vi kommer i balans vad gäller kunskap. Jag kan varmt rekommendera kursen, “Du och dina hormoner”!

Therese pratar i ett kapitel tidigt i kursen om hur nervsignaler och hormoner handlar om kommunikation och säger så här:

Jag har försökt att förklara för maken och för andra att jag upplever stunderna när Jenny kliver in med full kraft som att jag
1) inte har tillgång till någon av mina visdomar, kompetenser och erfarenheter
2) saker jag behärskade enkelt förut är numera helt utslaget
3) som vet att det här med sjävmedkänsla och självkärlek till mig själv är otroligt viktigt ändå inte kan hejda den här framfarten
4) pratar ett till språk i den hormonella kommunikationen och det är ett språk jag ännu inte lärt mig, men mitt i det så fnyser bara Jenny åt mig och tycker “Skyll dig själv, din gamla ragata, det här är ju ditt eget fel”, fast allt jag skulle behöva är att sakta ner och vara varsam mot mig själv och låta det ta sin tid att lära mig ett nytt språk.

Det jag upplever att Jenny har “gjort” i mig är att hon har öppnat upp mina gamla och dåliga Autobahns, och väljer dem så fort ett stimuli dyker upp. Förr hade jag tillgång till mindre och behagligare vägar och stigar. Som gav mig långsamhetens lov och därmed även tillgång att hinna få fatt i min visdom och skapa den respons till stimuli som hag var bekväm med och som även omgivningen kunde vara bekväm med.
Men nu….snabbt styr hon om mig till en autobahn, lägger i den högsta växeln och gasar på som den värsta racerföraren. Jag hinner inte ens bli medveten om att racet är igång förrän jag på håll upptäcker det. Och då, i stunden jag medvetandegör detta, i den stunden då kommer käftsmällarna rakt mot mig själv. Dömande, dömande, dömande.

Bästa maken försöker med all kraft stanna kvar och möta Jenny och mig och inte heller han klarar av att stå när smällarna flyger till höger och vänster. Han väljer att ducka ibland och framförallt väljer han oftast att inte slå tillbaka. (Alltså med ord, aldrig med riktiga slag….det fattar du väl!)

Flera tips som dykt upp i dessa dagar är följande:

• Klimakterieportalen – en relativt ny hemsida med en massa bra input kring klimakteriet. Jag blev tipsad om den igår av maken så jag har inte hunnit spendera en massa tid där ännu.
• Hypotyreos-Liv – en blogg om att leva med sköldkörtelproblem. Denna tipsade Therese om i kursen och även denna är ny för mig.
• Snabb-kurs i kolesterol – likaså denna ett tips från Therese i kursen.

Att vara varsam med mig själv

Det är en gåva och ett förhållningssätt som jag har praktiserat och påmint mig om de senaste 10 åren. Innan dessa var jag rätt bra på att göra det automatiskt. Och nu, nu är det i mina hjärn-kaos-stunder HELT OMÖJLIGT.

Så just nu är jag tacksam att jag kan bli hållen av fina Helena som just nu har släppt sin podd. Tack, tack, tack – jag följer och lyssnar via iTunes och dina budskap når in i mig och påminner mig de stunder då hjärn-kaoset är vilande. Och en dag kanske de till och med kan överrösta kommunikationen från hormonerna och komma som nervsignaler till mig istället. Och vara som vänliga bilskollärare och helt enkelt ta över ratten från Jenny.