…
Att jag ser på honom först beror på ett fast förankrat avtal. Innan vi fick tvillingarna visste han och jag att vi skulle riskera att drunkna i barnen. Därför kom vi överens om några spelregler. Som gäller även nu när familjen är i upplösning. Den första av dessa regler är: om vi träffas och barnen är närvarande så bekräftar vi vuxna varandras existens först.
…

Peter Hoeg, Effekten av Susan

I mitt liv just nu och de senaste åren har jag lagt märke till ett beteende jag har. Ett beteende som jag är osäker om jag haft tidigare eller ej. Ett beteende som handlar om vem som jag hälsar på först när jag kommer hem från uppdrag, träning eller annat. Så fort jag har haft tid ifrån hemmet helt enkelt.

Beteendet jag blivit varse om är den önskan och längtan jag har till att få fysisk kontakt med min make. Han är den första jag hälsar på. Och likväl den första och den sista jag säger hejdå till. Det är inte frågan om att hälsa på andra personer före honom. Om det går att undvika.

Mitt kärleksspråk är det fysiska och det vet han om. Det betyder att min hälsning av honom betyder att röra vid varandra. Helst kramas och helst pussas. Det kan ibland räcka att komma nära hans energifält. Men oftast är mitt beteende att jag rör vid honom och han vid mig.

Samma sak när vi ska säga hejdå. Att jag rör vid honom. Kramar om. Pussar. Säger hejdå till andra som är där och så igen tillbaka till honom. Som för att avsluta hejdå-proceduren.

Och det sköna just nu är att det är så synligt och uttalat från mig att det inte blir missförstånd kring min längtan och önskan till ett fysiskt möte oss emellan. Skönt att landa i detta.

Fick även syn på…

….att det är många par, två personer som valt livskamrat, i min närhet, omgivning som verkligen inte alls har detta beteende utan snarare ett helt tvärtom ifrån mig/oss. Någonstans i mig gör det riktigt ont när människor i en parrelation väljer att utesluta beröring när andra människor är närvarande. Det skapar ett skav i mig som jag inte är bekväm i. Att se på nära håll hur de säger hej till varandra, på varsin sida av rummet. Att bevittna hur de säger hejdå till varandra från varsin sida av lägenheten. Bara ett rop i dörren kanske. Ouch, smärta i mig. Och kanske i en av dem också.

Vilket är ditt kärleksspråk?

Vet du om vilket beteende du har i detta? Eller om det är viktigt för dig?
Kanske har du pratat med din partner och kommit överens om hur ni ska göra när ni möts. Oavsett vilka andra som är närvarande. Barn, föräldrar, vänner, osv.

Kanske vill du prata med din partner och undersöka hur ni har det. För att så småningom komma fram till och landa i ett medvetet beteende som ni valt tillsammans. Och om ni inte redan har gjort det så tipsar jag er om det enkla, och “ovetenskapliga” testet om 5 Love languages. Du svarar på en del påståenden och får en profil på vilken av dessa språk som dominerar för dig.

….vovven då?

Jomenvisst. Om jag har varit borta från hemmet en stund så är det alltid vovven som kommer och möter i dörren. Det är honom som jag hälsar på först. Därefter tar jag trapporna upp för att möta min make.

---

Till detta inlägg fick jag inspiration ifrån Jesper Juuls längre text “Partner först, förälder sedan” samt den senaste pocketboken jag slukade, Peter Hoegs bok “Effekten av Susan” vars citat du läste högst upp.