Disclaimer – Berättelsen och orden nedan utgår ifrån den stora delen av alla romantiska relationer i samhället. De som har sina upp- och nedgångar. Och jag vet att det finns relationer där en partner slår den andra fysiskt. Det är inte dessa vi fokuserar på nedan. Vi blundar dock inte för dem. De är aldrig ok. Oavsett om slagen sker fysiskt, emotionellt, existentiellt eller mentalt. Ja, det finns olika sätt att misshandla dina käraste. Gör inte det!

…ni verkar ha en jättefin relation…

Ja, vi har en jättefin relation. Precis som en av de återkopplingar vi har fått ifrån de människor som vågat ge oss hejarop för våra bilder i Amelia och Expressen. Och framförallt från de som även läst intervjun med oss – de orden vi använt för att berätta om hur vi uppskattar och hyllar varandras kroppar. Som var hela huvudsyftet med reportaget från Amelias initiativ.

Ja, vi har en jättefin relation. Tror du att den då INTE innehåller delar som bråk, oenigheter, högljudda diskussioner, slänga igen en dörr i vrede, gridlocks?

Osams och Oense

Det är vi definitivt. Under våra 28 år år tillsammans (snart, snart firar vi detta) så kan vi båda minnas otaliga tillfällen då vi varit både oense, osams och rejält arga på den andra. Vissa tillfällen sticker ut mer än andra och de minns vi båda två. Andra tillfällen är minnen som en av oss har, och här har vi en ganska lång lista av minnen hos oss bägge. Precis som gamla foton så håller de inte lika fint kvar i alla detaljer och känslor, utan de bleknar och ebbar ut, suddas ut i kanten och är inte lika emotionella längre. De gör verkligen inte alls ont. Och det är inte heller något vi använder mitt i ett nytt bråk. I ett nytt oense.

Under de senaste årens studier kring relationer och vad som är utmärkande för framgångsrika par som lyckas kontra par som inte lyckas utvecklas tillsammans, så har vi i efterhand insett att vi omedvetet har använt oss av flera verktyg. Utan att vi visste att det var just dessa som framgångsrika parrelationer använder. Några av dessa verktyg har jag skrivit om tidigare samt att de återfinns i vår app; The Lovers. Och vi hoppas att vi får prata om dem när vi intervjuas i radio P4 Extra den 22:a september.

Mitt i bråket

Är det jobbigt för oss båda att vara. Våra mönster från våra uppväxter synliggörs och vi kanske till och med triggar varandra ännu mer. Självtvivlet dyker upp hos oss båda. En känsla av nedstämdhet och kanske hopplöshet infinner sig. I alla fall en stund. Sen vill jag, mest och oftast jag, att vi ska gå vidare och bli sams igen. Maken hade tidigare ett mönster att dra sig långt undan, hade han då haft en mancave hade han definitivt flyttat in där ett par dagar. medan jag lockat och föreslagit att vi ska gå vidare. Det är våra mönster från vår uppväxt och det samhälle och norm som fanns som våra förebilder. De mönster som slår igång som en effekt av vår stressrespons. Vissa kallar det även anknytningsmönster.

Oavsett vad som sker mitt i bråket och oavsett vilka av våra mönster som dyker upp. Så kommer vi idag till en punkt där vi försöker att bryta vår bråk-dans. Det känns ibland mitt i en “gridlock” att vi har en bråkdans. Tvåsteg dit, ett fram och en snurr. Börja om igen. Verkligen inte en dans på rosor. Snarare på taggiga rosor då.

Samtidigt vet vi att det är inte slutet på allting. Det är verkligen inte hopplöst. Vi ger inte upp på oss, vårt vi. Vi tror på vårt vi. Vi tror även att vi kan lära oss mer om oss själva och varandra om vi vågar. Vi försöker att reparera så snart som möjligt. Vi försöker även att fajtas sjysst. Vilket innebär att det är bara just nu grejen som får ta plats i bråket. Det är inte ok att dra in gamla saker, de där minnena som bleknat, vare sig i sin egen skalle eller till och med slänga ur sig till den andra. Det är aldrig bra. Särskilt inte för oss som har intentionen att stanna tillsammans. Vi vet att vi blir bättre då.

Växa tillsammans och individuellt

Så ja, vi har en jättefin relation. Där vi kan vara oense. Där vi kan komma överens igen. Där vi har en stor tillit till varandra. Där vi har utrymme för att växa både individuellt och tillsammans. Under den senaste veckan har jag haft många samtal i olika grupperingar och ser att vi har olika definitioner på att vara fri.

För oss, maken och mig, är vi fria tillsammans. Det betyder att vi är individer. Som väljer att vara tillsammans. Som även väljer att göra saker på egen hand. För att hämta annan energi. För att växa på egen hand en stund. För att stråla samman och växa än mer tillsammans. Kanske tack vare den där stunden och energin på egen hand. Jag har tillsammans med maken aldrig känt mig ofri. Snarare tvärtom. Att tack vare vår relation kan jag känna mig fri. Hållen, stöttad och fri. Samtidigt.

Och visst minns du att vi även gör en hel del saker tillsammans. Och ja, att vilja välja saker tillsammans är även det en framgångsfaktor. Kanske är det så för att vi upplever att vi båda har tillgång till valet. Att välja. Individuellt och tillsammans. Sen finns det ju vissa saker där vi är rörande ense om att det är en gemensam upplevelse. Som vi alltid gör tillsammans. I de stunderna passar Tomas Tranströmers ord in så bra. Om att gå vilse. För det är nog det vi gillar allra mest att göra tillsammans. Gå vilse så att vi kan hitta den där oväntade gläntan i skogen och så småningom hitta hem igen.