Ragvaldsgatan, Stockholm. Smällkall februari.
-8 grader samma morgon när jag tittade ut genom fönstret. Det var 5 h tidigare.
Nu satt jag i den blåa fåtöljen. Bredvid fönstret med utsikt över de snötäckta takåsarna.
Sorgen och tårarna fanns kvar i mig från begravingen igår. Som att jag grät ändras tårar och kände deras sorg åt dem. Idag dök det upp igen. Kyrkan ligger ett stenkast över takåsarna. Vi får ögonkontakt och sessionen börjar med att minnas ett ilsket utbrott i bilen i höstas.
– Vad känner du nu?
Att min kropp delas mitt itu. Med en framsida och en baksida. Där framsidan attackerar och är vass. Baksidan vill åt andra hållet. Den vill inte vara med framsidan.
– Vad känner du nu?
Att baksidan sluter fred med framsidan. Som att den precis som min lerskulptur hemma försöker gnida lera över sprickan längs mellan fram- och baksidan.
– Vad känner du nu?
Stillhet. Tomt. Tyst. Smärta längs vänster sida av nacke och hals. Huvudet vill hänga åt höger.
– Vad känner du nu?
Snaran.
Att jag inte får bestämma. Jag får inte själv bestämma när jag ska dö. Någon annan har bestämt det åt mig.
Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag torkar dem ibland. Låter dem för det mesta flöda fritt.
– Vad känner du nu?
Som att allt runt om mig har stillat sig och pausat. Jag kan lyfta av mig snaran och backa ner baklänges från podiet. Jag backar bakåt och tiden passerar i hög fart runtom mig. Sen tar resan stopp. Jag är på den gröna ängen med de små, små vita blommorna. Det är mycket grönt. Låga fruktträd utspridda på ängen. Jag sitter ner. Klädd i en vit klänning. Röda lockar syns hängande över min axel. Jag är stilla.
– Vad känner du nu?
Smärtan i nacke/hals har ändrat sig. Den är numera bara som en punkt rakt igenom min nacke. 3 cm nedanför örat. Och min kompass har flyttat på sig och tagit sin nya plats här. Den strålar i alla fyra väderstrecken. Den får vara kvar där. Det blir bra så.
Jag är alert och beredd. Jag är på helspänn och vet att jag inte kan undvika det som komma skall. Även om det är en lång tid kvar.
Vill jag ge något råd?
Nej, hon vet vad som kan och ska göras. Det är oundvikligt.
– Vad känner du nu?
Kroppen är tung och vill vila, luta sig framåt. Och den kan det. Jag känner närvaron av en gammal vän jag inte träffat på länge. Min grönklädda vän. Hans närhet bakom min rygg ger mig vila. Jag kan släppa taget och låta honom ta hand om att hålla vakt. Jag ger honom ansvaret. Han får bestämma.
Flera människor samlas också runt om min baksida. Många människor, från alla mina liv. De vill mig väl. De är alla sådana som hyst kärlek till mig. Jag känner mig hållen och kan släppa taget om allt och vila.
– Vad känner du nu?
Jag känner att det är ok att ge min tillit till alla dessa. Särskilt till min gröna vän. Jag får bestämma själv att jag ger min tillit till dem och låter dem hålla vakt.
– Vad känner du nu?
Att punkten nedanför örat är en bra signal i livet.
Jag känner hennes rädsla. Den är min. Jag känner även att den avtar när stödet och tilliten flödar in i henne bakifrån. Det är som att jag för första gången förstår att för mig öppnar jag inte hjärtat framåt från kroppen. Utan bakåt. Det är när hela min baksida är grön som jag kan ta emot kärlek, tillit och stöd. Det är då jag kan låta någon annan bestämma.
– Vill du stanna där en stund?
Mmm.
Instruktioner kommer och jag skapar mig en smaragdgrön bubbla mitt på ängen. Med full kontakt genom hela min baksida till mina viktiga människor bakom mig. Ett ljusare grönt sken mellan dem och mig. Ner i Jenny, som jag heter i detta liv, från mig, kommer ett lila sken. Mellan oss är det ordlöst och vi är en och samma. Och samtidigt i två olika parallella världar. Vi vet att vi kan bestämma över saker, ting och oss själva. Vi vet att vi har all rätt att göra det. När dagen kommer då bödeln står bredvid oss med snaran, då har vi bestämt allt ända fram dit. Det är inte ok, men vi tolererar det som sker. Vi har sett detta komma. Vi vilar mellan att luta oss bakåt i kärlek och tillit till våra viktigaste och genom att luta oss framåt och vara beredda, alerta. På span.
Hon som sitter där i trappan med strumpbyxor och tröja som sticks mot huden. Hon som inte fick välja kläder själv. Hon tror att hon kommer att hängas igen. För sist någon bestämde åt henne då var det utgången. Hon dog. Hon är inte redo att dö ännu. Hon är livrädd. Vet inte alls hur hon ska räddas. Hon är ensam i trappan. Hennes ögon och hela varelsen ropar i tystnad: Förstår ni nu?
Dagen efter kommer insikter inramlande vid olika tidpunkter. En av dem är Hjärter Dam från Alice i Underlandet. Ni vet hon som säger “Off with her head”. En annan insikt tättinpå ger mig upplevelsen av att stå där på podiet i stunden precis innan snaran skall läggas om min hals. Jag ser henne då. Jag har anat innan, men nu möts våra kroppar. Hon är en kvinna. Bödeln är en kvinna. Det är inte tillåtet i detta tidevarv. Hon avslutar mitt liv.
En annan stark insikt är hennes namn. Mitt namn. I mitt tidigare liv. Mitt förra liv.
Japp, det är Mrs Storm.
Jenny Storm.
Och insikten om varför systerskapet seglat upp som en otroligt stark längtan i mig. Jag vet nu att jag har fått utstå och uppleva baksidan av den alldeles för mycket. Både i detta liv och i mina tidigare. Så om du känner dig som en av mina medsystrar i detta liv – hojta till och kommentera gärna. All kärlek till dig som läser, vågar och visar.
Vad tusan är detta?
Det är en återberättelse av min upplevelse vid en behandling med EMDR en kall februaridag 2021. I min värld och i min förståelse ger upplevelsen mig svar på oändligt mycket. Som exempelvis varför det är så viktigt för mig att få bestämma om mig själv. För i mitt senaste liv före detta fick jag inte bestämma när jag skulle dö. Det bestämde hon.
0 Comments