Nyfikenhet kan hjälpa…

…med en hel del. Bland annat känslan av att känna sig utanför, ensam och utesluten.

Häromdagen fick jag nyhetsbrevet från Esther Perel och där påminde hon mig om ett verktyg, nyfikenheten. Det försöker jag använda så ofta jag kommer ihåg. Och eftersom minnet och hjärnan inte riktigt är som förr så behövs påminnelser.

Denna gång blev påminnelsen att jag faktiskt använt mig av nyfikenheten, utan att jag reflekterat över det. Så här:

  1. Jag kände mig utanför gruppen. Faktiskt tydligt utesluten. Tillfrågad om jag ville vara med i ett större FB-inlägg. För att aldrig aldrig få frågan som många andra fick. Frågan om de ville vara med.
  2. Redan där var det en varningssignal egentligen. Att i den gruppen skulle jag inte ens vara med i. När någon falskt låtsas bjuda in brett, för att i nästa stund ändå bara fråga sina favoriter – nej, det beteendet och förhållningssättet gynnar ingen. Inte ens personen som gör så.
  3. Det kändes som en ensamhet. Att jag var utanför och så många andra innanför. Den kändes tung. Och sorglig. Varför det blivit så hade jag inte fått svar på. Ej heller har jag frågat.

Ett par veckor senare, innehållande både ältande, chattande med vänner, funderingar, tankevurpor och perspektivskiften, kommer jag ut med något helt annat än den upplevda utanförskapet, exkluderingen och ensamheten. Sure – visst kan det svida till i exkluderingsdelen i mig, men jag har nära till min egna nyfikenhet att låta den passera igenom mig och sen förändras.

Min nyfikenhet drev mig

Mot nya tankar och perspektiv. De ena tog jag fram inifrån mig. Alltså – vad sker inom mig och varför blir det en sådan stor grej för mig. Denna upplevelse av att vara exkluderad. Att jag blir bortvald. Att jag inte upplever att jag får vara med. Av att känna mig missförstådd. Att jag inte duger.

För att inse (med påminnelser ifrån andra också (tack!) att jag duger väldigt mycket. Att jag väl kan vara missförstådd, men att det inte är på min bekostnad. Och ja, jag är inte vald. Men inte heller bortvald.

Jag inser att det som finns i den gruppen och hos den personen är något jag sannolikt inte skulle kunna vara i. Ens om jag försökte. Det är ingen plats för mitt välmående eller min tillväxt. Och verkligen inte mitt ansvar att vara där för att andra ska växa. Så skönt med det perspektivet.

Jag inser också att jag själv kan skapa och bjuda in till grupper på helt andra sätt. Att jag inkluderar utifrån min nyfikenhet. Samtidigt som jag vågar vara tydlig när det inte lockar mig.

För detta lockar mig inte längre. Det är fel plats. Och jag behövde nyfiket undersöka två saker:

  1. Vad som skedde i mig och varför
  2. Jag provade att kliva in i personens skor och lyssna in till konversationen i gruppen och i personens inre dialog

Det gav mig en bra grund att stå på när jag tog nästa steg. Mot en tydligare klarhet i mig.


Nedan finner du frågor från det nyhetsbrev jag fick av Esther.
Kanske kan de hjälpa dig att få syn på något och ge dig ett perspektivskifte?

Let’s Turn the Lens on You

  • Reflect on a joyful experience—past or future—of being alone. 
  • What stands out to you about it? 
  • Why is it important to you? 
  • Reflect on an experience of feeling lonely.
  • What helped you transcend it?
  • What would it mean to deepen your connection with someone new?
  • What about with an old friend with whom you’ve lost touch?
  • Describe an experience where your curiosity made you see things differently. 
  • How might you show up differently in moments of conflict to preserve that connection?
  • How might you ask or encourage another person to join you in that?

0 Comments

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *