På kvällspromenaden mötte Snowy och jag en av hans bästisar och hans matte.
De bor nära oss så vi träffar på varandra ganska ofta och tar sällskap på promenader. Så ock idag.
I förra veckan träffade vi på just denna kompis med sin lillmatte en dag och med sin lillhusse en annan dag.
Då står de två vovvarna stilla och viftar på svansen när de får korn på varandra på långt håll.
Stilla en lång stund. Som för att ta in hela händelsen.
Att snart ska de träffas och leka. Och lukta.
Och hälsa på varandra.
Snart.
Först ögonkontakt och svansviftning.
Ikväll pratade jag om detta med Snowys bästis matte och hon bekräftade att
jo, hennes mellanbarn hade haft tankar och känslor kring det häromdagen och sa så här hemma:
Åh, mamma, tänk om det vore likadant med människor som med hundar.
Att man bara får syn på varandra och visar villkorslös kärlek direkt.
Ögonkontakt och vifta på svansen.
Åh, tänk om det var så.
Ja, så känner jag att det sker i mitt liv.
Jag väljer att bejaka det oftare än förr.
Och det gör mitt liv härligare.
För precis som Snowy är villkorslös i sin kärlek till mig så
lär han mig att det är en gåva att ge till någon annan.
Att ge villkorslös kärlek och vänskap.
“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?”
― Erin Hanson
Härligt inlägg och så gullig hund! Men går det verkligen att vara helt villkorslös i sin kärlek till en människa? Underförstått finns väl åtminstone krav på ömsesidighet?!
Tack Mona, han är världens bästa vovve förstås 😉
Jo, det är just när jag släpper kraven på någon annan, outtalade eller ej, som en annan slags vänskap/kärlek finns tillgänglig. De enda krav som kan finnas är de som jag har på mig. Kravet att släppa taget om kraven. Och till sist går det av bara farten.
Prova!
Kasta dig ut och våga.
Passar finfint med ett citat från Erin Hanson:
“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?”