Hon talade inte längre från munnen utan från bröstbenet och kunde inte annat säga än det som var sant.
En vacker påminnelse igårkväll när jag läste Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist var dessa ord ovan. Den meningen som sätter hela mig och mina ord i ljuset. Det är just så som det kommer ut ur mig med. Fast…
…för mig betyder munnen = hjärnan och bröstbenet = hjärtat OCH universum. Och det är inte alltid det är så det händer. Men ibland. Ibland så är de ord som kommer ur min mun sådana som förvånar även mig. de är liksom helt rätt och framförallt sanna, men hur de kommit till vet jag inte riktigt. De behövdes där och då och jag levererade dem. Utan att jag förstår.
Det händer mig i vissa sammanhang med grupper. Det händer mig i vissa sammanhang med enskilda människor. Det händer mig sällan hemma i familjen.
Gemensamma nämnaren för att det ska ske? Jag är ganska säker på att det finns en, men jag vet inte riktigt vad den är eller om den faktiskt består av flera nämnare kanske? Och om det är så att den består av flera nämnare….ja då är en av dem att jag upplever en stor tillhörighet. En villkorslös tillhörighet.
Jag pratar inte längre från hjärnan och mina tankar utan ifrån mitt hjärta och det som universum vill säga, och jag kan inte längre säga sånt som inte är sant.
Så blir citatet omgjort till mitt och mina ord. Som denna blogg – ett sätt att vara i villkorslös tillhörighet och ett sätt att säga sanningar. Flera sådana. Ta till dig de som är sanna för dig. Varsågod.
0 Comments