Ett påstående jag hörde igår.

Bakom varje motstånd finns en krossad dröm.

Det var i en intervju på Prolead-podden där Sofie Wiklund intervjuas om sitt uppdrag som en av Sveriges yngsta rektorer och hennes bok: Den tredje striden – och den sista med mig själv, som detta påstående sades.

Jag vet inte heller om det är sant, såsom  även Sofie uttrycker sin ovisshet om sanningshalten i det. Samtidigt kan jag inte låta bli att använda det perspektivet på mina upplevelser de senaste dagarna och det motstånd som jag bjudits på.
Jag kan ana vilka sorters krossade drömmar som finns där bakom.
Och jag kan även ana vilken rädsla som finns
när någon har varit med om en krossad dröm.
Ana är dock allt jag kan, veta kan jag inte.
Antalet sanningar är många.
Och vilken bild av verkligheten som används av de personer som jag möter vet jag inte. Är det en bild som är fast som en kognitiv formatering, där allt som inte är välsignat av etablissemanget (som hen tillhör) är helt oförståbart och passar verkligen inte in med sin pusselbit. Eller är bilden av verkligheten en öppen bild för att samskapa en gemensam bild tillsammans, där flera sanningar får plats?

Där även krossade drömmar, motstånd och samförstånd ges utrymme?

I wish.