Men istället för att ta sitt liv beslöt Fuller (kanske på grund av sin djupa övertygelse om enheten och ordningen i det universum han visste sig vara en integrerad del av) att leva vidare som om han faktiskt hade dött den där kvällen.

Eftersom han var död behövde han inte längre oroa sig för hur det gick för honom personligen utan var fri att leva vidare som en representant för universum. Resten av hans liv skulle bli till en gåva. Istället för att tänka på sig själv skulle han ägna sig åt att fråga: “Vad är det som behöver uträttas här på jorden som jag har lite hum om, och som troligen inte kommer att bli gjort om inte jag tar ansvar för det?”
Han beslöt sig för att helt enkelt fortsätta ställa sig den frågan gång på gång, och sedan uträtta vad som kom för honom, följa sin intuition. På det sättet, genom att arbeta för mänskligheten som om man vore anställd av universum i dess helhet, kommer ens omgivning att påverkas och berikas av den man är, det man känner och det man gör. Men det är inte längre personligt. Det är bara en del av universum i sin helhet som finner sitt uttryck.

……..

När man får universum till arbetsgivare börjar oerhört intressanta saker hända, även om lönechecken lyser med sin frånvaro. Men man måste ha stort tålamod. Ett sådant förhållningssätt tar lång tid at odla. Rätta platsen att börja på är naturligtvis just precis här. Och rätta tiden? Vad sägs om nu genast?

Morgonens läsning i Vart du än går är du där – Jon Kabat-Zinn, sid 204-205

Ja, du har säkert redan klurat ut det. Jag är en av universums medarbetare.