Att så fort jag kommer hem, in genom dörren, så kommer det elakheter ur munnen.
Såklart att jag är en besvikelse då.
Såklart att det är svårt att vilja vara med mig då.
Och ändå, ändå, så kommer det ur mig hela tiden.
Jag kan se det när det händer nu.
Och jag har ännu inte kommit till att jag kan stoppa det.
Och det gör mig ont i mitt hjärta.
Att jag skapar smärta i andras och att jag är en besvikelse.
Jag är ledsen och det gör ont att vara mig.
Förlåt!
❤️
<3
Been there, done that.
Du är i gott sällskap med andra ord – och det stora i det är ju att se. Det är den största tröskeln, upplever jag.
<3
Tack – det är en stor tröskel.
Just nu känns det som flera trösklar återstår…..så att jag blir sugen på att handikappanpassad och ta bort alla trösklar 😉
Kram
? Fina ord som kräver eftertanke.
Tack!
Ja, eftertanke och omtanke om varandra, den som kastat grodor och den som fått grodorna på sig.
Jag känner igen mig. Inte varje dag men när jag är riktigt trött. Då hoppar det många grodor.
Mmmm, dessa grodor…som att vi är mitt i en tävling av att kasta grodor på varandra.
Störst groda vinner! 😀