Stöter på ord om en människas förlust av en käresta. Hur den som lever kvar ändå kan minnas alla de stunder och minnen från tiden tillsammans. Även om saknaden för framtiden och de tänkta möjligheterna att uppleva morgondagen och alla dess strapatser tillsammans upphör och man egentligen gärna byter ut ett minne mot en dag till i framtiden, tillsammans.

Och orden berör mig djupt.

Så kommer några ord till som är otroligt starka för mig:

But he left us this last gift, of not choosing against ourselves, of insisting on the sanctity of his way. His way of recognizing and insisting on celebrating the fullness of who we are, seen by him, but not for him. Held up in his light, but with no strings, no attachments to outcomes, no present, no future, just being. 

Och jag bara ger upp, låter ögonen tåras och bara åker med i känslovågorna.
Så underbart vackert beskrivet.  Att vi är tillräckliga i oss själva i att vara oss själva fullt ut. Sedda av andra. Men inte för andra. Du och jag är tillräckliga.

K Ä R L E K

Nedan kan du klicka och läsa hela berättelsen. 

The Gifts We Give, The Gifts We Are