Ett par dagar i Madrid lockade maken med så jag hängde med. Anledningen var tävling. I Friidrott för veteraner. Eller Masters som det heter på engelska. Gillar det uttrycket bättre.
Vi lämnade ett kylslaget Stockholm en söndag i mars och hoppades landa i lite värme i Spanien…men icke.
Först var det ju snö i Frankfurt. Vilket ledde till att alla flyg dit bokats om till München där vi skulle mellanlanda. Förseningar från Stockholm. Väl i München så får vi vetskap om att vår flight till Madrid är inställd. Vi hamnar med många andra i en oändlig kö för att ta oss vidare på något sätt mot Madrid, eller få en hotellnatt i München.

Under tiden som vi ringlar oss fram i kön så får vi besked via mail att vi har blivit ombokade via Barcelona och att vi därifrån har en flight till Madrid. Ok, det tar vi!
Störtar vidare mot den gaten eftersom flighten redan står på boarding. Men icke…vi kom iväg över 2H 10 minuter senare än avgång. Vi fick även en sen landningstid, vilket gjorde att när vi väl ankom Barcelona så har vår flight mot Madrid redan avgått.

Så det bidde bästa mindfulnessträningen på hög nivå. Att vara helt närvarande i det som händer inuti mig oavsett vad som sker utanför. Och att känna det jag känner, tänka det jag tänker UTAN att reagera på något. Ett riktigt bra träningspass! Bättre än alla långa, tysta, stilla meditationer!!

En natt på hotell i Barcelona, egenköpta biljetter på fakirflighten till Madrid arla morgon dagen därpå. Och hoppet att vårt bagage skulle vara med oss var helt borta. I bagaget fanns inte bara tävlingsgrejer och vanliga reskläder etc, utan även ett par stavar för stavhopp på 4,5 m. Vilket är en längd många flygplan inte klarar av att få in i bagageutrymmet. Så de var “nog” kvar i München hoppades vi.

Med 16 minuters marginal tar sig maken in till “call”-room på arenan där alla tävlande måste visa upp sig med sin ackreditering före sin gren. Lånar ett par shorts av en spanjor och hoppar stavhopp med minimal förberedelse, i fel skor, och med lånade, mjuka stavar. Jag kan väl snällt säga att det gick sådär. Det kostade honom en silvermedalj att vi inte fått bagage och stavar och en bra vila under natten i Madrid. Nu bidde det ändock medalj, en delad sådan i brons. Hejaheja bästa maken!

Senare under veckan blev det tävling igen. Denna gång i 5-kamp, dvs 60 m häck, längdhopp, kula, höjdhopp och 1000m. Det var över 40 tävlande i M45 (herrar 45 år – 49 år) och Hunter tog minsann en hedrande 8:e plats. Så stolt att vara på plats och se honom kämpa. Hejaheja igen! Kika på bilder och bildtexter nedan…

I de lånade spanska shortsen, med träningsskor utan strumpor sittandes på bänken med Dave (i röda byxor) från England som Hunter delade bronset med. Killen i svarta brallor och svart/neon tröja tog hem guldet. Och killen längst till höger i bild i helsvart tog hem silvret. 


60 m häck och Hunter kom tvåa i sitt heat på tiden 9.72. Den som vann Hunters heat Stephane Reppert tog även 5:e platsen i hela 5-kampen (På ett ben, han skadade sig tidigt). 

I väntan på att få börja hoppa höjdhopp på “sin” inhoppshöjd – då ligger man helt enkelt och vilar på stavhoppsbädden. Samlar sina krafter 🙂