En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Välkomnar mina känslor, vill vara med dem, vill acceptera dem, vill låta dem känna mig, vill känna dem. Trött på att byta ut dem. Det tricket håller inte i längden. Och shit vad den insikten sved. Jag vill sluta byta ut känslorna! Byter du ut dina känslor? #learning #feelings #yamstockholm #insikt #insight

Ett inlägg delat av Therese Mabon (@tessmabon) 28 Okt 2018 kl. 2:42 PDT

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.