Jag hörde en intervju med en skicklig pianist för ett par år sedan. Pianisten fick frågan vad som gjorde att han var så otroligt skicklig och hur han kunde så mycket om noter och toner.

Hans svar var gudomligt och tankspjärnande för mig. Och enbart jobbigt för intervjuaren (som jag tolkade det). Svaret?

Jag behärskar inte tonerna eller noterna bättre än någon annan. Men mellanrummen, de behärskar jag väl.

Så….när jag står vid kanten till min komfortzon, kanten där avgrunden kan kännas som ett sug som drar i mig. Kom, kom, kom. Då vill jag försöka hitta till fler mellanrum. Jag har flera avgrundskanter jag bara älskar att vara vid, och jag vågar ofta pröva nya. Men vissa påverkar mig mer än jag vill och kallet från avgrunden är högre än högst.

Då vill jag prova

Att hålla min älskade i handen och andas, låta lockelsen skölja över och förbi mig. Låta mina inre stormar blåsa upp inuti och långsamt lägga sig lugnt igen. Skapa ett mellanrum innan jag…

…vill prova…

Att ta in det som sker här vid kanten med mitt hjärta först. Låta mitt hjärta omsluta hela mig och händelsen. Vara i ett mellanrum med mitt hjärta och det som sker.

Sen vill jag prova…

Att låta min hörsel och mina öron få vara med i nästa steg. Lyssna till det som jag hör. Både inifrån mig själv. Kanske är det mina tankar som försöker överrösta all. Eller så är det andra ljud som kan få mig att höra hur det är att stå vid kanten till min komforten just nu. Stanna upp i det mellanrummet som skapas mellan ljuden. Vänta in i mellanrummet.

Efter det vill jag prova…

Att känna mig försiktigt fram. Använda mig av min känsel i mina händer. Låta fingrar och händer röra mig, min kropp, och även det som finns framför mig. Bredvid mig. Undersöka som om det vore något jag aldrig känt förut. Undersöka så nyfiket som möjligt om det finns ett mellanrum och ett till och ett till.

Till sist vill jag prova…

Att låta min syn och mina ögon vara med. Att de långsamt öppnar sig som om jag ännu inte riktigt fokuserar min blick, som att allt är lite suddigt i kanterna och det inte finns en skärpa eller fokus i blicken. Som att denna långsamma fokusering i sig är ett mellanrum. Mellanrummet som finns innan min blick ser tydligt och skickar signaler till mig. Signaler som på ett sätt avslutar mellanrummen.

Därifrån har jag genom mellanrummen, hålla-handen, hjärtat, hörseln, känseln och synen fått en möjlighet att se kanske en annan verklighet. En som visar att jag inte alls står vid kanten utan att det faktiskt finns en hel horisont mycket, mycket längre bort.

Det är den magi som kan uppstå i M E L L A N R U M M E N .