Samtal med äldsta sonen precis före läggdags och han stod i badrummet och borstade tänderna. Vi pratade om hjärnan och hur frontalloben växer och utvecklas som mest i åldern 13-20 år. Och att om det under fosterstadiet utvecklades några problem i frontalloben så kanske de just inte märks förrän i denna ålder.
Javisst är det samtidigt ett ökat påslag av hormoner som ibland skapar de mest underliga sönerna i vår familj, men också för att utvecklingen i hjärnan sker samtidigt. Och detta stod vi då och pratade om. När sonen svängde runt samtalet och menade att han hade nog redan sett hur det skulle bli. Han visste hur det var att ha en fullt utvecklad hjärna. Jag svarade honom att i denna kropp har han nog ännu inte upplevt sin 20-årsdag, men i tidigare erfarenheter så absolut kan det vara så. Varpå hans svar tillbaka blev en fråga – hur vet vi det? Hur vet vi att jag ännu inte har upplevt detta i denna kropp? Och vips var vi inne på Nikola Tesla….

Jag upplever i denna tid och i denna ålder som mina söner är nu att jag i det mesta håller en icke dömande av deras tankar, frågor och försöker hålla mig så öppen till att allt verkligen är möjligt. Jag hoppas att jag lyckas skapa ett större kreativt utrymme tillsammans med dem.

Vilka samtal för ni på kvällarna med era barn?