Skamkappan del 1

by | Jun 19, 2023 | Artiklar | 2 comments

Under nätterna när jag är vaken en stund så ligger hela uppsatser, romaner, noveller och pockar på uppmärksamhet och vill komma ut. Men krafterna de senaste månaderna har varit helt avstängda när jag väl vaknar till på riktigt på morgonen. Det finns ingen ork eller lust till att skapa. Inte heller till att sätta fingrarna till tangentbordet och ha tillit till att det som behöver komma ut gör just det.

Men jäklar – idag provar jag. Idag börjar jag. Jag vill fortsätta varje dag. Att skriva något litet. Dela med mig. Trycka på publicera. Slänga av mig skamkappan som jag använder som skydd för att inte känna de där tunga känslorna under. Eller? Är det så?
Dag 1 och del 1 i att må bättre. En resa med ord om insidan hos mig.

Ursprung

I min uppväxt har normen/trenden varit tydlig i småstaden. Inte sticka ut är mantrat. Passa in. Och om du ska sticka ut så är det endast efter de regler som gäller här: idrottsprofil, god arbetsgivare, föräldraförebild, och så vidare. Jag tror att du kan förstå bilden jag försöker förmedla. Och inget fel på den normen/trenden heller. Men för mig är den inte längre något jag vill ha med mig.
Gör upp med den då! ropar du kanske nu. Visst har jag många gånger redan gjort det. Eller trott att jag gjort det. Men just nu känns det som att den fortfarande slänger mig rakt tillbaka ner i avgrunden. Som att den inte kan släppa taget.

Jag skulle vilja ta den delen av min skamkappa som innehåller ursprunget och klippa bort det. Och varför vänta? Varför uttrycka mig som att jag skulle vilja när jag kan göra det här och nu. Klipp, klipp, klipp. En stor del av kappans nedre fåll och baksida-stycket av kappan är klippt. Dock faller den inte av mig. För under har jag en till rustning. En klänning med kardborre som håller fast kappan med sina miljontals krokar.

Jag drar och sliter. Som att rycka av ett plåster från en sårskorpa. Det finns ingen återvändo. Låt blodet strömma tills det är klart. Fast det är ju bara en metafor för egentligen kommer det bara en massa känslor. Inget blod, men nog gör det lika ont som att blotta ett sår.

Blottad är det första som sker när skammen slängs iväg. Jag blottar mig. Dels genom att visa att jag en gång trott blint på den normen som min uppväxt inneburit. Dels genom att lyfta på den och kika på vad som finns under. Sorg över att behöva anpassa mig. Sorg över att den jag varit ofta har setts som besvärlig och knepig. Och därmed svår. Någon som hellre undviks än bjuds in. Någon som hellre pratas om än med. Någon många har en åsikt om. En dömande sådan.

Jag vill inte längre bli dömd för att jag är jag, eller att jag göra annorlunda än normen. Och framförallt. Jag blir idag inte arg när jag lyfter bort detta. Jag blir ledsen. Det finns en smärta och en sorg som jag behöver känna först och främst. Och den släpper inte taget förrän jag känt den ordentligt.

Hade jag fortsatt att välja ilskan hade jag varit likadan som ni som försvarar normen/trenden. Och jag har valt ilskan många gånger. Låtit den vara som en regnponcho utanpå skamkappan. Ilskan som ett yttre, första försvar. Sen skammen som håller sig tätt intill mig för att klänningen har kardborrar.

Den där klänningen kommer snart att få lossa den med. Vad som döljer sig under den rustningen vet jag ännu inte.
Jag vet att det aldrig kommer att komma ett “bra” eller “rätt” tillfälle att ta reda på det. Så jag börjar med detta lilla steg idag. Kanske är det så att jag skriver mer imorgon. Och att jag små småningom får se mer av mig själv. Att jag får se så mycket att jag framöver kommer att ha lekande lätt att alltid välja mig själv.

Håll tummarna för mig och med mig.

PS: Ytterligare ett försök är att få med en bild ifrån varje stund när jag skriver. Ofiltrerat, precis i stunden jag skriver.

2 Comments

  1. anna i Portugal

    Blev glad av att se att du publicerat ett inlägg igen. Bevakar ju din blogg med RSS. Att inte dölja delar av sig bakom skammen är något som tyvärr tar tid för många av oss. Jag har lyckats prångla av mig både kappa och klänning. Hoppas du kommer dit också. Kram på dig!

    Reply
    • therese@mabon.se

      Åh, tack Anna för att du skriver till mig. Gör mig varm i hjärtat och leendet tittar fram.
      ja, både en kraft- och tidstjuv är skammen. Även annan slags tjuv också. Den som norpar åt sig livslusten.
      Men idag är det nya tag. Och imorgon. Och så vidare.
      Stora kramar till dig och din R och heja er och ert liv i Portugal.

      Reply

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Snippets - The Lovers Podcast

10 säsonger
88 avsnitt
Välkommen att lyssna till oss!

Parcoaching

Längtar du efter att finna en ny stabil grund i din relation?
Är du redo att investera i din romantiska relation?