Wadi Rum. Smaka på ordet. Wadi Rum.
Men vad är egentligen Wadi Rum? Jo, en öken i södra Jordanien. En öken med sandsten, sand och granitklippor. Samt en och annan buske. Torra buskar, men smaskiga för kamelerna likaså.
Vi kom till polisstationen vid Wadi Rum vid lunchtid. Mötte upp våra guider och åkte jeepen in till lägret. Solen sken och det var varmt och skönt att åka på flaket av Toyotan. Lägret som vi bodde vid var ju förstås ett beduinläger. Med både toalett och dusch. De var fullbokade så alla små tält med dubbelsängar (läs dubbelmadrasser) var upptagna. Vår familj fick ett stort och rymligt tält för oss själva. Ungefär lika stort som hela vår övervåning hemma faktiskt. Vi fick en lätt lunch och gick på egen promenad i närheten av lägret. Sprang uppför (eller gick uppför) och nerför sanddyner. Satt på klipporna och tittade ut över stillheten OCH tågrälsen. Den som byggdes under första världskriget. Under eftermiddagen var det dags för en kamelkaravan. Äldsta brorsan i lägret, Salim, var så nöjd att han hade ordnat med 20 kameler så att hela lägret kunde ta en gemensam timmeslång ritt genom öknen. Yngsta brorsan, Mohammed, var på påsklov och fick hjälpa till i lägret, till vardags gick han på militärskola och de hade inte låtit honom ha kvar sitt långa hår så han var lite avis på våra söners hårsvall…vi kastade prick med honom innan vi red ut.
Kamelerna – ja, de är ju för underbara. Jamie blev helt kär i den som Andrew red på och kärleken var ömsesidig. Det var en liten kamelbebis med på ritten också. Och den var bara 3 veckor gammal. Otroligt söt och skygg. Vi fick inte rida själva utan blev ledda av ägarna till kamelerna eller deras kusiner. Det var lite synd. Jag hade gärna ridit själv. Efter kamelritten var det dags för middag i ett lika stort tält som vårt. En buffe med bröd, hummus, ris, grönsaker, potatis och grillad kyckling från en nergrävd tunna under sanden. Mums. Beduin whiskey på det förstås (= sött mynta te). Och lite underhållning. Av brorsorna, deras kusiner och en farbror som spelade ett ensträngat instrument. De sångtexter de inte kom ihåg tog de fram på Youtube och sjöng med till. Asgarv på den 🙂 Du ser väl baby kamelen?
Wadi Rum kallas också för The Valley of The Moon. Vi fick inte uppleva en måne på natten, men på morgonkvisten hann vi se den. Och några stjärnor under natten, samt lite regn och moln. Så ingen solnedgång för oss denna gång. Annars är det ju den som lockade mig i alla fall. Att få uppleva färgförvandlingen i öknen under solnedgången. Den är ju liksom rosa!
I öknen finns på flera ställen spår av Nabateerna, på bilden ovan ser du deras skriftspråk. Mer om Nabateerna i senare blogginlägg.
Dags för ökensafari och solen går i moln. Stora moln. Men vi drar iväg i alla fall med kusinens Toyota från 1987 (fast vi tror att den är från 1978). Kusinens engelska är inte lika bra som Salims eller Mohammeds, så det blir mest tystnad från honom och pekande och ett namn på platsen. Vi åker länge och väl och stannar vid olika platser. Går ut och känner på bergen, sanden, ljuset, luften, vinden och så småningom regnet. Det går över snart tänker vi och sitter kvar på flaket. Snart så. Nej, det tilltar och efter 2,5 h tränger vi ihop oss inne i förarhytten. Min dunjacka som jag är glad att jag har med mig är helt genomblöt. Vår guide stannar till titt och tätt och tar selfies och en massa bilder på regnet. Vi stannar till på andra platser där det forsar vatten längs bergen och klipporna och vår guide är helt salig. Detta är det bästa regnet på evigheter säger han. Vi är inte riktigt av samma åsikt 😉
Vål tillbaka i lägret är det varmare igen och när vi fått på oss torra kläder och en lättare lunch i magen, är det dags att lämna öknen för denna gång. Salim kör oss i sin bil upp mot staden Wadi Musa där vi ska bo i två nätter. Wadi Musa ligger precis bredvid Petra.
Det regnar häftigt på vår resa dit och vi färdas längs den kungliga vägen och det är över höga, höga bergskedjor.
Wadi Rum – vi tackar för besöket. Nästa gång jag kommer tillbaka vill jag rida mer, kanske även häst. Jag vill vandra mer. Jag tar med mig vindtäta kläder då. Och hoppas på en solnedgång, en stjärnklar natt med måne och resten kan vara likadant som denna gång! Speciellt de fina fåglarna och ökenrävens ylande!
PS. På flighten ner och hem såg jag filmen The Martian – den är till viss del inspelad i Wadi Rum och jo, jag kände igen platser ifrån den 🙂
Härligt! Jag känner igen mig, även om vi inte sov i öknen. Men vi fick se solnedgången, så vacker om än kort!