Häromdagen skrev jag ett inlägg om det kanske var så att det bakom varje motstånd fanns krossade drömmar. Och så skrev jag ett annat inlägg på Linkedin om huruvida jag skulle stanna kvar i ett uppdrag eller ej.

Så när jag får ett av mina mail ifrån Universum…tror du att jag blir förvånad längre av deras innehåll? Nej, helt rätt. De förvånar mig sällan.

Skulle det vara lika roligt ifall du aldrig slutade skratta? Om det aldrig fanns några moln? Om du aldrig blev utmanad? Om du aldrig var ensam? Om du aldrig fick höra hela sanningen även när den gör ont? Om du alltid visste vad som skulle hända, vad skulle du göra och var skulle du åka?

Eller hur,
Universum

PS. Låt dig njuta av det tysta, njut av mysterierna och välkomna hela sanningen.

Jag upplever ett inre motstånd starkt i vissa dagar och det är genom att vara i det motståndet och den frustration som gör mig starkare. Som är en av de vägar som leder till växande och lärande. Även om det är så j-a tungt, jobbbigt, utmanande, energikrävande, mm, mm, så landar jag mer och mer i att det är en oundviklig väg att ta för mig. Att det är precis varför jag är här. För att ta mig igenom motstånd och bjuda mig själv och andra på det. Samt att bjuda på en hel del frustration. På köpet.

Får jag bjuda dig motstånd?