Förklimakteriet. Hur svårt kan det vara?

I mitt fall känns det vissa stunder som att jag tappar greppet om precis allting. Häromdagen lunchade jag med kollega och hennes berättelse om sina humörsvängningar var exakt som mina.

Att vara som en fluga på väggen och se när elakheterna och ilskan forsar fram mot maken eller familjen. Utan verktyg att stoppa farten på något sett. Inte tillgång till verktyg eller annat. Och det där med “Mind the Gap”. Det vill säga förmågan att ta en liten paus, känna in känslan, INTE låta den ÄGA dig utan låta den passera UTAN en reaktion. Där du kan tillåta dig att istället välja hur du vill agera.
Den förmågan har jag inte tillgång till alls. Snarare det motsatta.

“Jump the Gap” blir snarast upplevelsen av den nya förmågan.
Den som hör förklimakteriet till. Enbart.
Hoppas jag vid alla mina gudar.

PS: fast riktigt nattsvart är det ändå inte. det är ju inte i hela livet det händer så här. jag har tillgång till mitt Gap i flera stunder. fast bara inte i de viktigaste för mina nära relationer. och de liksom raderar ut de stunder/perioder där jag har tillgång.