Vi blev hämtade i Wadi Musa av Mazen, vår guide som kommer ifrån Palestina. Mazen som fixat en större bil till vi skulle komma, så att vi långisar skulle få plats. Vi hinner inte ens ut ur Wadi Musa innan Mazen svänger in till vägkanten och ber oss att komma med in till stenen och vattnet. Vad? Jo, stenen som Moses slog på och så kom det vatten överallt i hela landet. Ok, vi hängde med. Vattnet var kristallklart och ja, där fanns en sten. Mazen sa att han inte var säker på att det verkligen var just den stenen, men att han var helt säker på att det var just detta vatten. Mmmm, tänkte jag, jag vet säkert att just detta vatten även fanns med på dinosauriernas tid. Fast det sa jag inte.

Nästa anhalt var Shobak Castle, en av fästningarna från Korstågens tid. Högt, högt upp på en kulle med en smal väg upp till entren. En väg där det inte går att möta en annan bil. Två får inte plats. Maken hade läst att den stora och ofta missade sevärdheten här var en brunn som man skulle klättra ner i, 80 meter rakt ner. Så han tog fram pannlamporna och vi satte av. Mazen, som varit här säkert 100 gånger förut, hade aldrig varit ner i brunnen och han hängde med. Det var mörkt och efter ett tag fegade jag ur och vände. Det var då det inte fanns några trappsteg kvar, de var så bortnötta, det fanns inget att hålla sig i och det var sand överallt. Tre modiga fortsatte hela vägen ner och tog sig sen ur brunnen från andra hållet och vandrade längs vägen upp. Var det värt det? Kanske om man istället går från andra hållet så att man klättrar de 8o metrarna upp istället för ner. Då kan jag tänka mig att prova igen.

 Mazen som hade halkat i mörkret behövde stanna och be, så vi stannade till vid världens minsta hotell (i bilen ovan…fanns en stor säng), hos världens bästa och snällaste beduin. Vid hans grotta rätt in i berget. Där hängde han om dagarna och tog emot besökare, bjöd på beduin whiskey, sålde något, samlade visitkort, visade sina antika mynt (från bland annat Nabateerna) och hade stora fotografier på kungen och prinsen. Jag fick ett armband som en gåva av honom. Tack <3

Sen åkte vi rakt mot Döda Havet. Passerade hökar. Mängder med hökar som cirklade längs klipporna då vi körde nerför, ner under havsytans nivå. Som lägst var vi nere vid -486 (!) m. 486 meter under havsytan vid Döda Havet som krymper och krymper. med ca 1 m per år. Hög hastighet, som förklarades av de fyra fabriker som i Israel och Jordanien utvinner ämnen ur vattnet i Döda Havet. Soligt och varmt var det här. Vi åkte med fönstren nere och njöt av vinden. Mazen köpte 10 kg tomater till frugan för 10kr. Och vi tog en avfartsväg uppför bergen mot nästa korstågs fästning.

   Kerak castle. Det är en fästning som även den ligger högt upp, omgiven av staden Kerak, en livfull stad. Och själva fästningen är ganska välbevarad och har tunnlar (som jag undvek) och en vy som är svårslagen. Nu när det var så grönt när vi var där tyckte kidsen att det såg ut som Skottska högländerna.     Jo, det kan vara så. Nämnde jag att det nu var mycket blåsigt och kallt? Och att vi var hungriga? Och att fästningen stängde kl 16? Ja, då gick vi till en restaurang precis utanför och åt en måltid som vi nu gillar. Hummus, bröd, sallad, kyckling, lammfärs, pommes frites och beduin whiskey 😉 Sen körde Mazen oss nerför bergen, norrut längs Döda Havet och fram till Samarah Dead Sea Resort, där vi fick låna en lägenhet av Ryan och Marie! Vi är så tacksamma för det! 2 nätter där, med bad i Döda Havet och i bubbelpoolen, häng på altanen och en bbq en kväll när det var strömavbrott. Livet är gott!


  

  

Hur det var att bada i Döda Havet? Oljigt, var den första känslan. Lite svidigt i de småsår som vi hade på ben och armar. Och väldigt lätt, bara du liksom la dig bakåt så fort det blev djupt. Typ vid knähögt vatten blev det sedan väldigt djupt just där vi badade. Det var lite kallt i Havet men vi badade bägge dagarna i alla fall. Smorde dock inte in oss i den så underbara leran som många andra gör. 

En av dagarna gick maken och jag på en promenad in i en Wadi som låg mittemot resorten. Där fanns det så småningom vattenfall, grodor, hökar och andra fåglar, några ödlor och spår efter getter och får.     Sen var det dags att åka vidare till huvudstaden igen. Denna gång till ett hotell för våra två sista nätter. Middag med Ryan ute på lokala Dubliners puben och sen stupa i säng. Vaknar till en kontinental hotellfrukost med pannkakor och annat gott. Och upphämtade av Mazen för en dagstripp norrut. Mot gränsen till Syrien – till den romerska staden Jerash. Många kallar den för den mest välbevarade romerska staden utanför Italien. Och vi som varit i både Pompeiji och Herculanum var beredda att hålla med.

  
  
  
  
 Det var fullt med ungar på skolbesök denna dag och det var helkul. De ville ta selfies med alla turister (inkl oss) och skrattade gott. De tränade på sin engelska genom att fråga oss saker. Bilderna säger mer än mina ord….  Mazen och jag utanför restaurang Um Khalil

Ett stort tack till alla som varit gästvänliga och tagit väl hand om oss, värdar, guider, och alla ni andra. Ett tack för denna gång till Jordanien!
Until we meet again 😉

PS. Här hittar du mina tidigare inlägg om vår resa:
Petra
Wadi Rum
Back to my roots
Drömresan