En stilla undrar om hur vi, jag, du, grannen, vännen, den älskade uttrycker sig som gör att vi alla är med och skapar normen.
En stilla tanke att det görs varje gång en mening sägs och ordet man används istället för jag, du, vi.
En stilla reflektion att vi alla genom att inte våga göra en personlig mening är med och skapar en norm helt omedvetet.
Eller?
Underbart foto på en stilla undran av Samuel Scrimshaw, Unsplash
Försöker alltid att använda “jag” när jag skriver om sån’t jag är inblandad i. Enklare i tal att det blir “man” tror jag.
TACK för din fina blogg 🙂
Ja, det är en intressant reflektion att det är skillnad i det skrivna och i det talade. Låt oss rikta uppmärksamhet till vårt talande idag och känna efter om vi kan byta ut ordet man innan det kommer ut ur munnen .
Tusen tack till dig!
Jag har funderat mycket på det opersonliga ‘man’. Jag vill gärna vara med och ändra på normen, skriver gärna hen tex. men att byta ut man mot en känns så konstigt för mig. En är ju objektsformen till man, så ibland blir meningar svåra att förstå tycker jag.
Däremot tycker jag att man (!) absolut ska använda jag/du/vi etc. istället för man när man uttrycker något personligt.
Ja, jag tror jag hänger med. Och ibland är det som jag skrev till Jeanette i kommentaren ovan en skillnad i det talade mot i det skrivna. Och att vi (de flesta jag känner) riktar en större uppmärksamhet mot det som de skriver än som det som de säger. Undrar om vi idag kan rikta uppmärksamheten mot vårt talande. Och se hur många gånger vi säger man av ren rutin/vana. Och om vi kan prova annat idag?
Ganska sällan hoppas jag. En fundering jag har är varför det blivit så “poppis” att säga “jag t ä n k e r…..att vi kan bla bla” istället för att säga “Jag t y c k e r” eller “Jag t r o r att”. Tror det är lite samma sak. Man lindar in sin åsikt genom att formulera sig mjukare/luddigare.
Ja, eller så kan jag ibland tolka det som att en person vågar prov-tänka och prov-prata innan den faktiskt tycker och tror. Och det är också skönt att få tillåta ett sådant samtal där allt inte är kristallklart och svart eller vitt. Och andra tillfällen är det precis så som du beskriver. En upplevelse att personen inte tro på sig själv och “fegar” ur genom att formulera sig otydligt.
Roligt hur vi är så synkade!
Själv använder jag MAN väldigt sällan. Och mina coachklienter blir väldigt väl medvetna om hur ofta de använder ordet MAN när vi har våra sessioner. Och ibland väcker det oerhört mycket i en människa att börja säga JAG istället, för helt plötsligt kommer det närmre, vad det än är man velat distansera sig till!
Ja, och att våga komma närmare det där…där kan det ju vara där det händer. Eller det är jag övertygad om – att genom att närma sig så händer det i alla fall för mig.